Knäskålen gick mitt itu

Ja, min knäskål gick verkligen mitt itu.
Idag är det exakt 1 år sedan det hände och tänker dela med mig av hur det hände.
 
Det var måndag.
Jag hade jobbat hela dagen och hade varit inom affären på vägen hem.
Min sambo hade varit hemma hela dagen och vabbat med lilltjejen som höll på att återhämta sig från kräksjukan.
Jag var väldigt trött den här dagen men hade ändå lagat mat, fixat med tvätten och städat av toaletten.
Så när klockan var 21 på kvällen så stod jag i linne och trosor och tänkte...... jag ska bara torka golvet i badrummet för att verkligen tvätta bort allt kräk och eventuella smittor.... sen ska jag gå och lägga mig !
Fyller hinken med vatten och tar fram moppen och moppar golvet.
Tänker sedan... jag ska bara hälla ut vattnet oxå så ingen annan i familjen går och snubblar på hinken och spiller ut vattnet.
Sen ska jag gå och lägga mig !
Det poppar upp tankar i mitt huvud...."sätt på dig ett par strumpor", "nej, det är för varmt", "sätt på dig tofflorna", "nej, det är inte den årstiden nu". Naturligtvis så stannade jag inte upp och lyssnade för jag ville bara torka golvet fort och enkelt och sedan gå och lägga mig.
Lyfter upp hinken och ska gå bort till duschen för att hälla ut det. Sätter en fot på badrumsgolvet och sen blir det helt svart.
 
Har troligtvis varit avsvimmad en kortare stund för när jag vaknar till så är det alldeles tyst i några sekunder, jag hör ingenting, sen ser jag mitt knä som är inbuktat och sen kommer smärtan. Jag kan inte ens beskriva smärtan men det enda jag kunde göra var att skrika rakt ut. Jag skrek efter min sambo att han skulle ringa ambulansen. Sen försökte jag resa mig upp några gånger men benet vill inte lyda mig och smärtan gjorde att jag gav upp dem försöken ganska snabbt.
 
När jag ligger där på det nytvättade klinkergolvet och kramaktigt håller om mitt ben i fortställning så tänker jag... detta måste vara en dröm, det har inte hänt på riktigt. Jag försöker ta mig samman och låtsas som om det inte är verklighet men knät säger något helt annat. Att detta faktiskt har hänt. Mitt i denna chock så lyckas jag ändå säga till mig sambo att ringa mina föräldrar så dem skulle komma och att han även skulle ringa min chef på jobb och säga att jag inte skulle kunna komma till jobbet nästkommande dag. Om jag bara då hade vetat vilken resa jag hade framför mig. 
 
Att vänta på ambulansen kändes som en hel evighet. Jag låg och bet i en handduk och skrek ut smärtan samtidigt som jag hela tiden frågade min sambo om inte ambulansen är här snart. Tiden gick sååå långsamt.
 
Men till sist så stod dem där sidan om mig.
Efter att jag berättat i korta drag av vad som hänt så fick jag lustgas för att dämpa smärtan. Jag försvann in i dimman kortare stunder och kunde då slappna av. Ambulanspersonalen trodde först att knät bara hade hoppat ur led och att dem skulle hjälpa mig att sätta det på plats igen. Den turen hade jag inte. När jag vid ett tillfälle vaknar till så hör jag den ena av dem prata med mina föräldrar "det här är något annat och ingenting vi kan hjälpa till med. Vi är tvugna att ta med oss henne in till sjukhuset".
 
När jag hamnar i en utsatt situation så har jag ett ganska så stort kontrollbehov som kommer fram så när dem ville lyfta upp mig på båren så sa jag Stopp !
"Ni kan inte lyfta mig utan jag måste själv få ta mig upp på båren". "Jag-gör-detta-själv!"
Dem sänkte båren till det lägsta och var tålmodiga nog att låta mig släpa mig över badrumsgolvet samtidigt som jag var tvungen att få med mig benet. Väl uppe på båren så låg jag på sidan i fosterställning för jag kunde inte sträcka ut benet.
Kontrollbehov är jobbigt att ha när man hamnar i en utsatt situation.
Hela tiden när jag låg på badrumsgolvet så ville jag inte att min sambo skulle titta på mitt knä då han svimmar av sprutor och blod och tänkte att detta skulle nog kunna golva honom rätt bra.
Hela vägen in till sjukhuset oroade jag mig för honom.
Men jag hann även under färden in tala om för ambulansföraren hur han skulle köra.
 
Sen låg jag inlagd på sjukhuset i 1 vecka. Jag vet att läkarna var på mig om att jag var tvyngen att sträcka ut benet när jag kom in med ambulansen vilket jag inte ville göra. Så dem måste ha sträckt ut det när jag sov för när jag vaknade så var det utsträckt och omlindat. Jag fick senare även en ortos.
 
Jag låg i 5 dagar och väntade på operation utan att veta vad som hade hänt med mitt knä, ingen kunde svara på den frågan. Hade fruktansvärt ont i knät så till sist så var jag tvungen att säga till dem att jag klarar inte det längre. Även om jag fick morfin, både korttidsverkande och långtidsverkande så gjorde det fruktansvärt ont. 
 
Efter operationen så fick jag ha ortos på benet i låst läge och jag fick ta mig fram på kryckor.
Innan jag kunde få åka hem så kom det dit en sjukgymnast som visade mig hur jag skulle ta mig ur sängen, ta på mig strumpor och skor och gå med kryckorna eftersom jag inte fick böja på knät. Det var riktigt jobbigt ! Han sa vid ett tillfälle "Detta kommer du klara, du har ju fött två barn!". Mitt svar tillbaka var "Jag hade hellre fött två barn till!". Och så är det verkligen, att föda barn är som att ha en fis på tvären i gemförelse med att gå och knäcka din knäskål i två bitar.
 
Jag är i normala fall en person som har svårt att vara still och som alltid måste hålla mig sysselsatt med något. Så att inte kunna röra på mig, att inte kunna ligga och sova så som jag är van vid, att kunna vända på mig i sängen hur jag vill, att sitta hur jag vill var väldigt påfrestande. Jag kände mig arg, kvävd och nedstämd. 
 
Efter att knät hade fått läkt under några veckors tid så öppandes ortosen mer och mer och jag började gå hos sjukgymnasten. Världens bästa sjukgymnast.
Det var otroligt tufft för jag var så rädd för att det skulle göra ont och jag kände mig väldigt uppgiven.
Efter att ha haft benet låst i en ortos i några veckors tid så börjar senor och muskler att dra ihop sig så när jag kom till sjukgymnasten så var det bara att börja om från början. Försöka töja ut allt igen.
 
Vägen tillbaka har varit otroligt seg och har tagit väldigt lång tid men idag är jag nästan helt återställd i böjningen. Jag kan inte böja benet till 140 grader som jag kunde innan men jag kan böja det så mycket så jag kan leva med det, jag klarar mig.
Jag går inte längre hos sjukgymnasten utan jag får träna på egen hand. Lårmuskler är det som jag måste lägga fokus på att träna upp då jag tappat mycket av detta.
Jag har även börjat jogga så smått på löpbandet här hemma och jag kan även cykla och gå i trappan. Något som var omöjigt till en början och som tagit nästan 1 år att ta mig tillbaka till.
 
Som jag skrev på en av mina andra sociala medier för att sammanfatta det senaste året:
 
"Att pausa min framfart i 1 år är inte riktigt min grej och tålamodet har testats till max och det har varit skitjobbigt !! Men det gick det med 🤷‍♀️ Shit happens 💩🤷‍♀️🙃"
 
När dem äntligen lyckats räta ut mitt knä
 
Efter operationen, knät i ortos
 
 Min knäskål som gått mitt itu
 
 Böjning av knät, 25 grader
 
 Efter att jag har fått tagit bort bandage och ortos
 
 Böjning av knät, 40 grader
 
 Böjning av knät, nästan 50 grader
 
 Läkt knä
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0